I pity the fool!

  Nästa stopp på resan Gibraltar!

Avstigning för alla som inte kan stanna på samma ställe 6 månader i taget.

Ta ett stadigt steg ut i osäkerheten och känn dig liten på nytt. Känn dig sedan stor eftersom du tagit dig dit, på egen hand, för egen maskin som det heter. Anledningen till att jag är på väg är vad jag själv skapat och det ska jag vara stolt över, och det är jag. Tänkte generalisera lite över hur det kommer att bli. Jag har ju som ni vet ganska mycket fördomar och en förkärlek för att uttrycka dem jämt och ständigt, jag är på sätt och vis stolt över att jag har fördomar, eller iaf över att jag vågar uttrycka dem. Jag tycker man ska våga ha det, man blir så nöjd när de går i kras sen.

Gibraltarian alltså, heter det så? Gibralta kanske, Gibralt? Låter som en som kommer från en gammal rysslandstat ju, så kan det inte vara. Vad kan det vara Gibb? Gibby? Apa? Kanske? Det finns såna där iaf, det har jag läst på wikipedia, då måste det vara sant. Wikipedia är en nästan lika stor sanning som Google. Apor ja, farliga ska de vara också, bor på berget, berg ska man hålla sig borta från. Annars kan man trilla ner, det vill man inte för då slår man sig. Det gör ont, sålunda ska man inte klättra i berg. Jag är dessutom höjdrädd så berget får vara tror jag. Svårt att låta bli kommer det dock bli för Gibraltar är inte så mycket mer än den där klippan. Barasådär.

Vad kan det finnas mer, stränder lär det ju finnas, ligger ju vid vattnet och är varmt nästan jämt, då måste det finnas stränder. Det har jag inte läst men så mycket förstår jag, finns det vatten finns det strand. Så är det tillockmed i Vänersborg ju. Inte mycket till strand men ändå en strand. Det måste det finnas, och engelsmän och spanjorer. Det kan man ju förvänta sig, lita halvtjocka bleka britter och spänniga spanjorer i speedo. Får nog hålla mig borta från stranden också. Vart ska jag vara då?

Casinot? Där har jag varit, det var läckert, inte Vegas-läckert såklart men ändå läckert. Mer miniläckert på nåt sätt. Men där spelar man ju, Mamma vill inte att jag ska spela om pengar. Jag respekterar min mamma mycket så jag ska inte göra det, så mycket iaf. Man måste få göra lite själv, är ju ändå ganska vuxen. Men bara poker, inte casinospel, för dåliga odds. DET har jag läst, upplevt och sett med egna upplag. Där behövs inte ens Google, det kan man ju förstå, det ska jag ge fan i. Väldigt mycket ska jag ge fan i det.  Bäst att hålla sig borta därifrån med.

Marocko ligger nära, dit ska jag åka, dit har jag velat åka i flera år nu, lite av en dröm att göra det och nu är det precis därborta, precis bredvid liksom. Dit måste jag verkligen. Fort ska det gå också. Kanske inte för snabbt, ska ju jobba också, mycket tror jag. Och lära mig den lilla stad som finns att utforska. Kort recap av vad jag ska göra: hålla mig borta från berget, aporna, folket och casinot och hålla mig till jobbet och Marocko. Hmmm, varför flyttar jag till Gibraltar egentligen? För att hålla mig borta från allt? Näe. Jag ger fan i allt, aporna ska undersökas, berget bestigas och casinot besökas. Britterna och spanjorerna på stranden låter jag dock fortsatt vara i fred tror jag. Säkrat så. 

Den 21 går flyttlasset från London, blir lite övervikt på planet men det står Ladbrokes för så det är gött. Heja mig själv när jag går vidare på fler äventyr. En avstigning innebär också att man startar något nytt, ett tomt blad, ett nytt kapitel. Det är vad som sker nu. Det är nu det gäller, nu skapar jag min framtid och nu skapar jag mig själv. Jag vet vart jag vill, jag har ingen karta men jag har en idé. Det kan räcka långt, Jag tror det räcker långt.

Nej! 

Jag VET att det räcker hela vägen.  

Tradidionen bjuder väl att man säger det, så jag gör det. Jag jobbar och är kvar i London. Åter Sverige den 28:e.

Så är det

God Jul till er

Så, det visar sig efter allt att jag inte är världens bästa kille. Kanske inte ens nära. Kanske inte ens lite. Men jag går efter min känsla för vad jag tror är rätt. Det måste jag göra. Det har jag alltid gjort. Det är jag. Det betyder inte att allt är champagne och rosor jämt, det gör det verkligen inte men det är enklare för mig själv att förstå och för att utvecklas vidare. Och det är mitt liv, det är jag som lever det och det är jag som får ta konsekvenserna av det. 

.

Det är en tuff tid nu, av respekt för alla inblandade ska jag inte ta upp allt som händer här på bloggen men faktumet kvarstår. Allt är nu annorlunda och det är mitt fel. Jag har ställt till det och jag får stå för det. Och det gör jag. Det är inte lätt när man gör någon illa och det är inte lätt att se någon må illa. Men jag måste göra vad jag tror är rätt.  

.

Hur gör man nu då? När man bor här? Inte kan jag bo kvar, inte i det rum som vi byggde upp tillsammans? Kan man det verkligen? Kan jag det verkligen? Det är massor av frågor och det finns ytterst få klara svar. Men jag får lita på min instinkt som vanligt. jag tror på mig själv och jag är stark. stark nog att klara detta och stark nog att komma ut som en bättre och än mer självsäker person. jag tror stenhårt på mig själv, det vet ni. 

.

Som vanligt när sådant här händer så berättar jag det för ingen. Inget illa ment mot nån av er men jag tycker det är jobbigt nu i början, jag hade tänkt berätta snart.  Men på sina håll har det spridits ändå. tack alla som bryr sig, jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Ni betyder massor för mig och det vet ni hoppas jag. När jag blir rik och mäktigt ska jag ta hand om er. ;) 

.

Det finns fler av mina vänner som har det svårt nu och till er vill jag främst säga att JAG tänker på er i er svåra stund och jag hoppas att ni vet att ni har en vän i mig och även om jag är i U-land så går det att nå mig och det är bara säga till så når jag er. Vi har alltid haft bra samtal och det skulle inte vara någon skillnad nu. Bara för att jag har det jobbigt så glömmer jag inte mina vänner, aldrig. Det är inte jag. Det har det aldrig varit och det kommer det aldrig bli.

.

I pity min halsinfektion som håller mig från jobbet. 

Så, då är det alldeles för länge sen man skrev i denna blogg igen. Ända sen jag själv satte upp regler för hur jag skulle göra så har det gått åt skogen. Typiskt och precis som vanligt när det gäller mig. Klara inte av mina egna hårda gränser kanske? Eller så är jag lat? Jag är osäker på vad det kan vara. Tycker inte om att vara osäker, vill vara tydlig och klar i vad jag tycker och gör. Svårt är det, nästan omöjligt.

Jag har vart i Sverige i helgen, förlåt alla som jag inte hälsade på och hej igen till alla jag träffade. Speciellt till Lollo som vi överraskade på födelsedagen och Tobias som blev pappa till lille (antar jag) Noel. Han borde vara liten iaf, han är ju trots allt nyfödd. En lite konstig känsla det där, när ens äldste kompis blir pappa för första gången. Hur ska det gå liksom, klart det går bra men ändå. Ja, konstigt är det iaf, kan inte sätta fingret på det men jag vågar nästan lova att den lille kommer någon gång spela fotboll iaf, så pass väl känner jag fortfarande Tobbe.

Annat när man var hemma i Sverige då? Massor. Vad gör jag här i London när allt är så lätt och bra där? Varför skulle jag vilja vara där när jag kan vara här? Mycket tankar som flygare fram och tillbaka när man varit hemma. Gör man rätt som satsar på utlandskarriär eller är det lättare/bättre i Sverige? Jag vet inte det, antar att tiden får utvisa det. Nu är vi ju här, och det är bra. Trots heltäckningsmattor och  dimma.

Skitsamma, nu ska jag jobba vidare. Har faktiskt precis noll motivation att skriva nu, behöver tid att tänka tror jag.

Kul att se er jag träffade var det iaf, jag saknar er alla massor.

Om jag då skulle producera någon sorts mening och tanke med detta inlägg, vad sägs om det? Nog med dagboksinlägg och bokutmaningar och allmänt svammel om saker som inte spelar någon roll och istället rulla upp ärmarna och producera något som får alla läsare att fundera lite extra på sin situation eller sitt liv. Låter det lite överpretentiöst så är det bara för att det är det. Jag tar mig själv på lite för stort allvar numera. Jag tror det hjälper mig att nå dit jag vill.

Att nå dit man vill kan vara en svår sak att göra, i många fall rent omöjlig eftersom man inte vill göra uppoffringarna som krävs för att göra det. Någon som tror att alla framgångsrika personer har fått allt de velat kastat till sig bara för att hålla fast vid det resten av livet, jag tror inte det. Jag tror de kämpat och slitit och gnetat sig fram för att vid ett mycket senare tillfälle kunnat njuta av framgången. Jag har varit en person som tror att det kommer att falla i knät på mig men insett att det troligen inte kommer att hända. Jag får jobba lite mer för det helt enkelt. Från och med nu är det slut med ”jag kan inte” och ”det klarar jag nog inte”. From this day forward så är det jag som helt enkelt gör det.

Hur ska man någonsin kunna bli bra på någonting om man inte bara gör det, ofta och mycket. Första gången jag spelade poker hade jag ingen aning om hur man gjorde men efter att ha spelat en miljard händer så tror jag att jag har ganska bra koll på det. Inte heller är jag förvånad över att det finns de som är bättre än mig, inte på grund av att de har bättre naturliga förutsättningar (även om det spelar roll också) eller för att de har mer pengar än mig utan för att de troligen har gjort detta längre tid än mig och med en större tro på sig själva och deras förmåga. Samma sak i sport, hur ska man någonsin veta om man kan en idrott om man aldrig har gjort det. Jag spelar inte golf så bra, undrar vad det beror på? Är det att min kropp inte kan spela golf? Har jag för korta armar i förhållande till mina ben eller är det på grund av att jag aldrig spelat på riktigt? Att ingen visat mig hur man gör och hur man puttar och slår rakt fram på ett riktigt sätt? Jag kan spela golf precis så bra som jag förtjänar med tanke på att jag inte lägger ner någon tid på att lära mig.

Jag tror många skulle ha nytta av att tänka liknande, jag hör alldeles för ofta att folk inte kan eller att man inte tror att det kommer att gå. Jag tror att man då skapar precis den negativa energi i kroppen som gör att man aldrig någonsin kommer att klara av att göra det.  Det är inte bra, tänk glada tankar och bra saker kommer att hända dig. Låter lite som en sunshine-historia men ni för ta det för vad det är ett nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att leva. Inte endast en gång utan jag tror man måste göra det jämt, i all framtid. Och jag tror vi lyckas snabbare med vad vi företar oss om vi gör på det här sättet.

I pity att inte kunna någonting för det existerar inte längre

Jag har ett problem med min blogg. Jag kan inte bestämma mig för om den ska vara en slags dagbok eller en slags åsiktsmaskin för att peta ut mina åsikter och ditten och datten. Eller kanske båda? Jag vet verkligen inte. Och då skriver jag inget, vilket resulterar i att ingen läser, vilket resulterar i att jag blir lite sur på mig själv för att jag inte skriver och det i sin tur är ju inte så roligt.

Inga stora problem som ni hör. Ganska pyttesmå men även de små problemen kan göra att man ligger och funderar på dem till man blir tokig. Nu är inte just detta ett sånt problem men det kan ju finnas andra problem. I mitt fall är det ofta att jag inte kommer på vad en skådespelare/fotbollsklubb/film eller låt heter och i de fallen blir jag sannslöst  irriterad på att jag inte komme rihåg nånting, fast det bara är en liten skitsak.

Den närmsta tiden har jag bestämt att jag i förväg ska bestämma vad jag ska skriva om för att liksom trigga mig att skriva när det är dags så att säga. Inom den närmsta veckan ska jag behandla så vitt skilda ämnen som ”Varför alla andra är idioter”. ”Så lär du dig av dina misstag” och kanske en liten bit om ”Xperteleven säsong 3”. Inte det mest fantastiska av ämnen kanske men jag tror det blir bra. Jo, det blir bra.

På tal om sista tidens boksnacks å har jag precis börjat läsa en biografi över George Best, inte jordens bästa läsning rent kvalitetsmässigt men boken är full av härliga historier från den gamle playboyens liv. Och det är ju alltid kul.

I Pity att inte veta vad jag ska göra riktigt.