I pity the fool!

Så, då är det alldeles för länge sen man skrev i denna blogg igen. Ända sen jag själv satte upp regler för hur jag skulle göra så har det gått åt skogen. Typiskt och precis som vanligt när det gäller mig. Klara inte av mina egna hårda gränser kanske? Eller så är jag lat? Jag är osäker på vad det kan vara. Tycker inte om att vara osäker, vill vara tydlig och klar i vad jag tycker och gör. Svårt är det, nästan omöjligt.

Jag har vart i Sverige i helgen, förlåt alla som jag inte hälsade på och hej igen till alla jag träffade. Speciellt till Lollo som vi överraskade på födelsedagen och Tobias som blev pappa till lille (antar jag) Noel. Han borde vara liten iaf, han är ju trots allt nyfödd. En lite konstig känsla det där, när ens äldste kompis blir pappa för första gången. Hur ska det gå liksom, klart det går bra men ändå. Ja, konstigt är det iaf, kan inte sätta fingret på det men jag vågar nästan lova att den lille kommer någon gång spela fotboll iaf, så pass väl känner jag fortfarande Tobbe.

Annat när man var hemma i Sverige då? Massor. Vad gör jag här i London när allt är så lätt och bra där? Varför skulle jag vilja vara där när jag kan vara här? Mycket tankar som flygare fram och tillbaka när man varit hemma. Gör man rätt som satsar på utlandskarriär eller är det lättare/bättre i Sverige? Jag vet inte det, antar att tiden får utvisa det. Nu är vi ju här, och det är bra. Trots heltäckningsmattor och  dimma.

Skitsamma, nu ska jag jobba vidare. Har faktiskt precis noll motivation att skriva nu, behöver tid att tänka tror jag.

Kul att se er jag träffade var det iaf, jag saknar er alla massor.