Jag är med kamera numera

De som känner mig vet om mitt otroliga intresse för fotografering och hur jag ofta springer runt med kameror och verkligen älskar att vara med på kort och så... Vänta nu, är detta sant? Nja det kan man väl inte riktigt säga kanske. Jag har aldrig ägt en digitalkamera och den kamera jag faktiskt har är en skön sak som jag fått/lånat av min käre far. Han köpte den 1978 och det var den absolut sista kameran av den typen utan autofokus. Då förstår man hur avancerad den är.

Anywhooooo. Jag har fallit för trycket och har väl lite accepterat att (kanske) digitalkameran inte är en lika stor fluga som internet är. Jag har skaffat mig en, köpt en rent av. ett rent impulsköp på Heathrow airport såklart, i sann rickardanda. Inte kollat upp innan utan rakt in och ta en kamera som ser läckrast ut bara. Jag köpte en svart Samsung NV3 för de som undrar, 7 megapixlar och grejer. Är det ens bra? tror det.

så, med denna kamera har jag beslutat mig för att se min omgivning. Jag kommer att lägga upp mina bilder på ett ställe som heter tabblo.com och just denna första fotosession hittar ni precis genom att
klicka här.

Det får vara det. Förhoppningsvis kommer jag inom kort att lägga upp lite fler bilder.

Vad ska det bli av oss?

Undran över vad som kommer att hända i framtiden har varit en stor del av mitt liv länge. Kanske är det så att det är en stor del av mångas liv för jag har sannerligen haft många konversationer om det med vänner såväl som okända. Jag tror att det är bra att komtemplera vad som kommer att hända så länge man inte stannar där. Att stanna upp och fundera är bra för oss men att stanna bara för att man inte orkar funderar vidare är inte bara dumt utan ett säkert kort på att man nästan gett upp framtiden. Jag har sista tiden haft ett par samtal med bekanta som nästan gjort det, gett upp. Det skrämmer mig.

Jag är en person som är är "blessed" med härliga vänne rmed tro på framtiden. jag själv är en person som aldrig slutar att sträva framåt, kanske är det därför jag har så svaårt att slå mig till ro i allt jag gör. full fart tills jag hittar något annat liksom. Så har det alltid vara, så ska det inte alltid bli. Jag är min egen chef och jag bestämmer hur jag ska leva mitt liv.

Som vanligt nuförtiden så hade jag en plan när jag började skriva men den är lång borta nu, kvar bli ett svammel som jag inte vet vart det slutar. Anledningen till detta svammel är framförallt att jag återigen inte vet vad jag ska göra. Jag har en bra tjänst på ett var världens största spelföretag, har kul på fritiden och träningen funkar fint. Så vad har jag att klaga på?

Är detta vad jag ska göra? Är Ladbrokes och pokerbranschen det som jag kommer att gör amina hundår i? Det är det bästa jag vet och jag gör ett bra jobb men gör jag skillnad? Knappast. När jag fick jobbet i London sade en god väns mamma: -Men, vad ska han göra där? Rickard är ju en person som nu när han är utbildad skulle revolutionera genom den statskunskap han lärt sig". Och hon hade rätt, jag skulle ju det. Jag har inte gett upp den tanken men jag tror att fjolårets FUM-kollaps faktiskt tog lite hårdare än jag erkänt. Jag var tvungen att ta mig bort.

Jag har nu bott utomlands i 7 månader och kanske är det därför dessa tankar kommer. Vem vet. Framtidstro finnes. Jag kan ju alltid lira poker heltid annars. uppenbarligen ganska bra på det.

I pity the fool som slår ut mig ur dagens $100.000 guaranteed på mansion.

Reviderande tanke

Inte angående PC, de tycker jag fortfarande mindre om än Mac.

Poker däremot, jag verkar vara en direkt usel Cashspelare just nu. Det har jag väl egentligen alltid varit. Är en ganska kass turneringsspelare också. Där lade jag mycket av de $100 som jag satte in på bestpoker.com idag. Närmare sagt lade jag $82 på cash och turneringar utan en enda spänn i vinst. Nere på ynka 18 dollar lade jag istället krutet på det jag kan. Enbords Sit&Go Turbo. Snabbt och enkelt. Som att ta godis ungefär. Från vuxna, från barn verkar det vara svårt. Eh, tillbaka till pokern. Köpte in mig i tre $5+0,5 och vann samtliga vilket gav mig $75 på kontot av vilka jag satsade $20+2 i två turneringar och $10+1 i en annan . Tedjeplatser i båda tjugodollarsturneringarna och en förstaplats i tiodollarsturneringen gör att denna dag ändå slutar med att jag har 75-22-22-11+40+40+50 = $150 på pokerkontot. Det är inte en jättebra timpeng men en helt ok eftersom jag mest tittade på tv och spelade när det plingade till på datorn.

Så, kontentan av detta? Ja, det är nog bäst att jag fortsätter ha ett jobb och inte spelar poker på heltid alternativt så läser jag fler böcker om poker och blir bättre på det och börjar sedan göra riktigt med pengar på det. Får se vad det blir. Troligen vill inte familjen att jag ska försörja mig på spel och jag respekterar min familj så det blir nog så.



konstaterande

en sak som jag direkt upptäcker nu när jag har en internetlina i min lägenhet. Jag har INTE blivit bättre på internetpoker på sista tiden och jag tycker inte om pc och den inverkan som windows har på världen.  Barasådär, ett konstaterande enkelt och kort

Olika fast lika fast ändå väldigt olika

En gång i tiden hade jag en idé att jag skulle bli journalist, recensent eller nåt liknande. Det hela föll, kanske bland annat på att jag nyss var tvungen att googla hur man faktiskt stavar till recensent. Mitt stora intresse i livet har alltid varit sport men min passion är och har under lång tid varit film. Så detta inlägget ska handla om film.

Jag ser alldeles för lite på film nu för tiden. Jag har inte tid, har inte haft någon dator på ett tag och jag har för mycket att sätta mig in i gällande mitt jobb som pokeragent för Ladbrokes. Skulle kanske kunna bli en film om det, Pokeragenten! Inte så kul kanske, se mig gå till jobbet, sätta sig framför en dator och sen sitta där i 8 timmar och sen gå hem och spela poker alternativt läsa pokertidningar för att hålla mig uppdaterad. Blir ingen Oscar av det inte. Film ja, det var det det skulle handla om. Hur hittar jag tillbaka till det spår jag skulle in på tro? Nytt stycke kanske.

Jag har senaste tiden varit på bio två ggr. Det är såklart alldeles för sällan men det finns ingen bio i Gibraltar så jag får ta chansen när jag är på andra ställen. Eftersom jag varit både i London och Sverige sista tiden så har det funnit chans till detta. Jag har sett
Babel och jag har sett Smokin Aces. Det är en film som är Oscarsnominerad och en som inte är det. Vänta till slutet av texten med att gissa vilken. Det är en monumental skillnad i kvalité mellan dessa filmer men icke desto mindre finns det ett underhållningsvärde i båda. Många skulle kunna säga att dessa filmer inte har något gemensamt, att det är pretentisöst skräp att ens försöka jämföra. Och egentligen har de rätt, men jag ser ändå likheten i att båda handlar mer om karaktärer än om en sammanhängande historia. Båda skyltar dessutom med kända namn som egentligen inte är en jättedel av filmerna. Men det är väl så man säljer en film antar jag.

I Babel är det Brad Pitt och Cate Blanchett som står för stjärnglansen men som blir totalt utspelade av relativt okända namn som Rinko Kikuchi och Gael García Bernal. Eftersom detta är en text som inte ens tänker gå in på vad filmerna handlar om så är det ingen idé att ens börja förklara hur de passar in i varandras liv men det är otroliga personskilldringar som vi får njuta av, speciellt i Kikuchis skeva bild av den japanska flickan. En film totalt utan skygglappar och förmildrande sken. Som förmedlar precis samma råhet som Alejandro González Iñárritu gjort i såväl "21 grams" och "Amores Perros" tidigare.

Smokin' Aces ställer upp med säljande Hollywood-namn som Ben Affleck, Jason Bateman, Andy Garcia och Alicia Keys men de har alla ytterst små och stereotypa roller som alltför sällan gör något ens lite förvånande. Filmen är en ytterlighet i filmvåld, blodbad och skjutande. Många markandsföringsmiljoner har troligen plöjts ner i denna egentligen medlemåttiga film som ändå har ett på många sätt skönt underhållningsvärde.  Framförallt står den som alltid strålande Jeremy Piven för det mesta av det sköna i filmen. Stundtals lika sköna kommentarer som han står för som "Ari Gold" i succéserien Entourage.

Räcker det? Nja, det är inte så man går och tänker på filmen när man går ut ur bion. den är borta lagom tills man när bussen som ska ta en hem med det är kanske en film som man laddar hem och ser godbitarna ur en gång till. det gör man troligen inte med Babel, en film som är så psykiskt påfrestande att se en gång så man knappt klarar den en gång till. Ingen av filmerna berättar en start-till-mål-historia utan bygger mer på karaktärer. Gott så, underhållsninsgvärde i båda.

Till sist ser jag mycket fram mot Blood diamond med DiCaprio, Rocky Balboa med Sly och The Brothers Bloom med Rinko Kikucho. Samtidigt funderar jag på om det någonsin kommer att göras en bättre film än De misstänkta (The usual suspects). Vete fan faktiskt.

I pity the fools som pratar, skriker, jublar i en biograf (företrädesvis engelsmän)

Sunny gib

Eftersom jag numera är direkt usel på att uppdarea min blogg tänkte jag göra att litet inlägg för att visa att jag lever och att jag mår bra. För det gör jag, mår bra alltså, och lever. Frodas rent av. Är det ett bra ord, jag tror det. Lever och frodas, gammalt och fint uttryck.
 
Jag stavar som en kratta har jag märkt, inte är det lättare med ett engelskt keyboard omgjort till svenska inställningar heller. Rent av svårare. Jag önskar att jag ahde mycket att berätta men det har jag ju inte egentligen. jag har jobbar varenda jäkla dag sen jag kom hit och jag har inte sett mycket av stan eftersom vädret numera är mest som såhär

Sunny gib

Detta är inget skämt, ingen bild hittad på ikea eller någon annastans utan en faktisk bild tagen av en av min kollegor förra helgen. Sunny Gibraltar my ass.

Annars sägs det att gibbs, jag väljer att kalla dem det, är ett väldigt tolerat folk. Vana vid att många olika religioner och raser samsas, ser fram emot att kolla hur det märks. Jag gillar det, tyder på stor respekt för varandra, något vi människor har alldeles för lite av i vanliga livet. Inte så konstigt här nere kanske, utkastade på en halvö halvägs till afrika, långt från moder england med shepherds pie och haggis. Kan inte vara lätt, svårt att vara kaxig kanske. Då visar man respekt istället, låter ju schysst.

Ikväll är det över till spanska sidan för kalas och fest. Ska vara en av Europas farligaste städer på sina ställen sägs det. Fan, jag har bott i både London och Vargön, jag är van vid hårda tag. Jag klarar mig. Har hört att det rä ont om folk som går på killar över 1.90, framförallt när spnjorerna typ är 1.35 långe. Ja, jag har fördomar och det vet ni. Skämt åsido, lite farlig ska den vaar och det beror fråmst på att det är en av Spaniens knarktätaste städer. Närheten till Afrika ni vet. Om man håller isg borta från de "dodgy areas" så ska man klara sig säger de. Problemet är att jag inte vet var de är, än.

Well, en kort uppdatering på denna blogg som blivit en resedagbok som är sällan uppdaterad som snart återgår till att vara en blogg. ett stort problem är att mycket i mitt liv här kretsar kring jobbet och det får jag inte prata om utanför jobbet så hur ska jag då kunna skriva om det.... ja, ni fattar.

I pity UEFA som inte släpper in Gibraltar till kvalen till EM i fotboll