I pity the fool!

En gång i tiden hade jag en idé att jag skulle bli journalist, recensent eller nåt liknande. Det hela föll, kanske bland annat på att jag nyss var tvungen att googla hur man faktiskt stavar till recensent. Mitt stora intresse i livet har alltid varit sport men min passion är och har under lång tid varit film. Så detta inlägget ska handla om film.

Jag ser alldeles för lite på film nu för tiden. Jag har inte tid, har inte haft någon dator på ett tag och jag har för mycket att sätta mig in i gällande mitt jobb som pokeragent för Ladbrokes. Skulle kanske kunna bli en film om det, Pokeragenten! Inte så kul kanske, se mig gå till jobbet, sätta sig framför en dator och sen sitta där i 8 timmar och sen gå hem och spela poker alternativt läsa pokertidningar för att hålla mig uppdaterad. Blir ingen Oscar av det inte. Film ja, det var det det skulle handla om. Hur hittar jag tillbaka till det spår jag skulle in på tro? Nytt stycke kanske.

Jag har senaste tiden varit på bio två ggr. Det är såklart alldeles för sällan men det finns ingen bio i Gibraltar så jag får ta chansen när jag är på andra ställen. Eftersom jag varit både i London och Sverige sista tiden så har det funnit chans till detta. Jag har sett Babel och jag har sett Smokin Aces. Det är en film som är Oscarsnominerad och en som inte är det. Vänta till slutet av texten med att gissa vilken. Det är en monumental skillnad i kvalité mellan dessa filmer men icke desto mindre finns det ett underhållningsvärde i båda. Många skulle kunna säga att dessa filmer inte har något gemensamt, att det är pretentisöst skräp att ens försöka jämföra. Och egentligen har de rätt, men jag ser ändå likheten i att båda handlar mer om karaktärer än om en sammanhängande historia. Båda skyltar dessutom med kända namn som egentligen inte är en jättedel av filmerna. Men det är väl så man säljer en film antar jag.

I Babel är det Brad Pitt och Cate Blanchett som står för stjärnglansen men som blir totalt utspelade av relativt okända namn som Rinko Kikuchi och Gael García Bernal. Eftersom detta är en text som inte ens tänker gå in på vad filmerna handlar om så är det ingen idé att ens börja förklara hur de passar in i varandras liv men det är otroliga personskilldringar som vi får njuta av, speciellt i Kikuchis skeva bild av den japanska flickan. En film totalt utan skygglappar och förmildrande sken. Som förmedlar precis samma råhet som Alejandro González Iñárritu gjort i såväl "21 grams" och "Amores Perros" tidigare.

Smokin' Aces ställer upp med säljande Hollywood-namn som Ben Affleck, Jason Bateman, Andy Garcia och Alicia Keys men de har alla ytterst små och stereotypa roller som alltför sällan gör något ens lite förvånande. Filmen är en ytterlighet i filmvåld, blodbad och skjutande. Många markandsföringsmiljoner har troligen plöjts ner i denna egentligen medlemåttiga film som ändå har ett på många sätt skönt underhållningsvärde.  Framförallt står den som alltid strålande Jeremy Piven för det mesta av det sköna i filmen. Stundtals lika sköna kommentarer som han står för som "Ari Gold" i succéserien Entourage.

Räcker det? Nja, det är inte så man går och tänker på filmen när man går ut ur bion. den är borta lagom tills man när bussen som ska ta en hem med det är kanske en film som man laddar hem och ser godbitarna ur en gång till. det gör man troligen inte med Babel, en film som är så psykiskt påfrestande att se en gång så man knappt klarar den en gång till. Ingen av filmerna berättar en start-till-mål-historia utan bygger mer på karaktärer. Gott så, underhållsninsgvärde i båda.

Till sist ser jag mycket fram mot Blood diamond med DiCaprio, Rocky Balboa med Sly och The Brothers Bloom med Rinko Kikucho. Samtidigt funderar jag på om det någonsin kommer att göras en bättre film än De misstänkta (The usual suspects). Vete fan faktiskt.

I pity the fools som pratar, skriker, jublar i en biograf (företrädesvis engelsmän)