I pity the fool!

Orden är inte mina, vet inte ens var de har sitt ursprung men jag gillar dem. De talar till mig och till den person jag anser mig själv vara. I sammanhanget så är det ju synd att det är på en reklamskylt jag sett dem, uttalade av Henry i Reeboks nya kampanj. Jag gillar inte Henry och jag gillar inte Reebok så mycket. Men nu är det som det är och orden talar iaf till mig. Tänkte förklara varför.

Jag har alltid sett mig själv som en tävlingsmänniska av stora mått. Ibland har det gått överstyr men sällan så erkänner jag mig inte besegrad när min motståndare förtjänar vinsten. Jag anser mig vara rättvis i den aspekten och jag hoppas folk ser mig som en rättvis och bra motståndare. Vare sig det är i idrott eller i livet så är jag inte rädd för att ta risker för att nå dit jag vill. Man skulle tillockmed kunna säga att jag alltid tar risker för att nå dit jag vill.

I hate to lose but I am not afraid to fail.

När jag en gång började plugga så gjorde jag det mot alla odds, jag satsade allt på att, trots dåliga betyg och utan akademisk bakgrund, ta mig in på ett universitet och börja plugga. Jag kom in och, till min egen förvåning, stannade i fem år. Fyra som student och ett som kårengagerad på heltid. Jag, som absolut inte hade politiskt intresse eller kunskaper om nästan någonting när jag började plugga, klarade det och gick ut med en typ av examen iaf.

När jag, för kanske ett år sen, beslutade mig för att söka till SFS presidie så gjorde jag det med vetskapen av att det skulle krävas något extraordinärt för att jag skulle kunna bli vald. Jag är av fel kön (man), med fel bakgrund (ej politisk bakgrund eller kunskap, aldrig varit just ordf för en kår) och jag var dessutom på tok för okänd i kårsverige. Allt detta till trots, så försökte jag. Det gick inte men det gör ingenting för jag bevisade för mig själv att jag vågade och jag kunde. Det är det viktiga, inte att vinna, inte att göra allt för att komma dit utan vara sann mot sig själv och att vara ärlig och rak mot övriga ”medtävlare”. Jag gick ur den kampen med högt huvud trots få röster och jag är stolt över många som var med mig i den processen, ingen nämnd och ingen glömd.

I hate to lose but I am not afraid to fail.

När jag på en blixtsekund beslutade mig från att lämna min intention att bli byråkrat i Sverige (och mina politiskt korrekta tankar) för att jobba för speldjävulen själv här i England så gjorde jag det med vetskapen om att detta kan sluta hur som helst. Lämnade Sverige med den trygghet som finns där, lämnade familj och vänner och bara stack. Och jag ångrar ingenting. Ja, det är ju inte kul att vara ifrån familj och vänner men själva flytten gav så mycket mer.

Jag tackar min morfar (som tyvärr gick bort för ett par år sedan) för min inställning till livet. Ja, naturligtvis inte bara han men just detta inlägg dedicerar jag till honom, han fick mig att förstå att det finns mer i livet än att bara vinna vinna vinna. Ärlighet, godhet och jävlar anamma utan fusk och fiffel är viktigt, för att inte säga nödvändigt. Det är en inställning som jag önskar att fler skulle leva efter. Världen skulle bli lite trevligare då.

Tro nu inget annat än att jag fortfarande vill vinna allt jag ställer upp i. Jag vill däremot göra det rätt. Precis som morfar, som jag saknar otroligt mycket.

Idag blir det ingen i pity av respekt av morfar (som aldrig tyckte illa om någon)