I pity the fool!

Har aldrig riktigt förstått mig på det här med att flyga. Det är en enorm metallbit som ska upp i luften med hjälp av två "armar" och lite fart, hur kan det funka? Vi borde ramla ner hela tiden tycker jag, alternativt aldrig ta oss upp. Men som jag tidigare denna vecka nämnt så är det inte så viktigt att förstå allt egentligen så jag överlämnar den sortens kunskap till personer som Thomas och Emil som med säkerhet vet. Det vet det säkert ens utan Google eller Wikipedia. Om man även räknar med dem kunskapskällorna så är Linus och Mats G också allvetande på detta. Jag skriver egentligen bara in namn här för att förstå mig på hur man taggar en note på facebook då detta blir det första översatta blogginlägg jag försöker mig på. Dubbelblogg alltså, hur ska detta gå? Säkert åt skogen, och lycka till med att översätta det till mig själv. Det blir knappast varje inlägg men när jag har tid och behöver träna engelskan efter att ha pratat lite för mycket med Pompey-Danni och Jaime.

Flyga var det ju. Älskar att flyga, älskar att lyfta och landa. Däremellan är det väl sådär egentligen. Litet säte och alltid barn som skriker och vagnar som slår i armbågar och flygtiden är alltid längre än mitt batteri på datorn räcker. Ont om el är det på de jäklarna också. Terrorister och svettgubar är inte heller något jag vill se i flyget. Man skulle kunna säga att jag inte alls älskar att vara på det faktiska flygplanet utan min fascination för flyg beror nog helt och håller på lyft och landning, som jag alltså inte förstår. Hmm, story of my life, djup fascination över saker jag inte förstår. Fint det, gott så.

Jag är på väg till Stockholm. Denna flygning är dock lite bättre än andra tror jag. Den började sådär med att jag checkade in som absolut sista man eftersom spanjorer inte kan köra bil alls så det var bilköer, igen. Mycket bilköer i det här landet, beror mest på att de inte kan köra i rondeller tror jag. Det i sin tur innebär att bilen antagligen inte står på långtidsparkeringen utan på en dyr parkering. Jag kan inte läsa skyltarna ändå så det spelar ingen roll. Jag fastnade sedan som vanligt i tullkontrollen och fick tom vara med om en visitering idag, spännande. Eller inte.

Väl inne så får jag äntligen en kaffe och en Ceasarsallad och kan slappna av lite. Det är en lång kö till incheckningen och inte en unge i sikte. Kan bli en lugn flygning det här alltså. Jag checkar in som siste man också, ja jag har inte direkt lust att stå i kö förstår ni. Då händer det, incheckningstjejen tar en titt på mig, ingen imponerande syn av en insomniakille i mjukisbrallor och basketlinne, och bestämmer sig sonika för att uppgradera mitt säte från 37D till 5D. Första klass, man tackar, med mer benutrymme också. I like. Som grädde på moset så är det också ett direktflyg till Stockholm och alltså ingen mellanlandning i Köpenhamn, hade jag ingen aning om. Både bra och dåligt egentligen för om man mellanlandar i Köpenhamn så kan man springa ner och få en Starbuckslatte och en granolabar i terminalen. Det kan man inte i Sverige, inte i Gibraltar heller. Jag och Philippa, min chef, får nog ta och skriva det där brevet till Starbucks snart. Åter till flyg dock.  Som vanligt en skitfilm med Sandra Bullock och ganska kallt i planet men med extra utrymme och en uppslupphet över att komma till Sverige funkar det fint.

Jag hade tänkt skriva ett negativt inlägg om hur det är att flyga men det är svårt nu. Jag är glad. Som vanligt egentligen men kanske lite extra glad idag. I Stockholm hoppas jag främst hinna träffa Erika, Johan, Lollo och Anders. Stekar-Lunch med Gillis och Kulti och hinna shoppa lite. Plus mötet såklart. Finns fler jag skulle vilja hinna med men av orsaker både innanför och utanför min kontroll så blir det nog inte så. Det är lite trist men man ska inte hänga upp sig på tråkiga saker utan se framåt. Så det gör jag. Denna den kortaste resan någonsin går åter Gib redan på torsdag morgon, undrar hur flyget blir då?

Som i Lost kanske, på nåt sätt vore det coolt.

Barasådär