I pity the fool!

Ja, så är det. 200 inlägg har jag skrivit med det här. Det är en jäkla massa information som jag stoppat in i storebrors åsiktsmaskin som de sedan kan utnyttja för att skicka på mig all sjöns information och reklam och allt som man kan utläsa av vad folk skriver på nätet. Lägger man dessutom till allt som jag lagt till om mig själv på facebook och LinkedIn så finns det nog inte mycket hemligheter kvar om unge herr Pettersson längre. Är egentligen inte speciellt orolig över det där storebrorstänket, men så är man ju ganska naiv också. Det mesta finns här, och det är nog sådan jag är, eller vill vara. Öppen med mina åsikter och med vem jag är. Öppen för er att se, för er att upptäcka.

För exakt er år sen saknade jag inspiration helt och hållet och bloggade inte alls. Jag bodde i London och var då i full färd med att acceptera att jag skulle tillbringa Julen i London eftersom jag var tvungen att jobba julafton. Tror inte att det var det som var den stora orsaken till inspirationstappet dock. Det hände mycket runt perioden december förra året. Och det påverkade, som händelser gör, mig stort. Har vart ett ruskigt händelserikt år det här men mer om det i nån sorts årssamling lite senare. Nu handlar det om milstolpen 200.

Jag har sedan förra året vi denna tidpunkt bloggat 141 inlägg, och har hittat en tydlig skiljepunkt mot vad jag startade bloggen som. Detta är ingen åsiktsblogg, det är mer en slags dagbok, någon slags logg över mitt sökande efter lycka kanske. Kanske efter Glenn? Nej, det var sommaren 2006. Det var inte meningen när jag startade den iaf. Bloggen startades när jag lämnade den trygga mijö som jag ansåg universitet vara och det var mitt sätt att reagera mot detta. Eller med detta kanske man ska säga, för det var ett beslut som jag är nöjd med, det var dags. Men jag ville att den skulle reagera mot saker i samhället, bloggen alltså. Saker jag tycker var orättvist eller vansinnigt. Och det gör det väl, stundtals. Mer sällan än ofta numera har jag märkt. Och kanske har det följt min egen utveckling som person.

På universtetet så utmanande jag oftare än jag gör nu tror jag, eller så är det bara så att jag tillbringat tiden efter i en miljö som man ständigt utmanar, det kan vara så också. Jag har svårt att sätta fingret på det. Kanske tappade jag en del av glöden med att lämna Örebro. Den glöden iaf, Jag har hittat mycket annat. Lärt mig mycket om mig själv. Det känns bra att skriva detta inlägg just idag, när jag åker till Sverige igen. Där kommer jag återfå glöden, det vet jag. Jag har hittat min Musa och vi kommer äntligen träffas på fredag. Jag kommer aldrig bli en person som bloggar tre ggr om dagen eller som har en komersiell blogg som bara utmanar för utmanandets skull. Det är inte därför den här finns. Jag tror jag har kommit på att den finns för... ja, för min skull.

Min säkerhetsventil.

I pity the fool. Barasådär