I pity the fool!

Misstag sker och det bör inte var jordens grej så länge man gör något åt det kan man tycka. Många kan enkelt ändras utan att någon egentligen vet vad som hände. Kanske har man inte ens märkt vad som var fel och man märker framförallt inte exakt vad som ändras. Eller så blir det en alldeles stor grej som effekten finns kvar under en mycket längre tid. Det är onödigt och destruktivt att ha det så.

Är inte människan i stort väldigt dålig på att förlåta förresten? Jag tror det och det kan vara värt att fundera lite över. Kafka sade en gång i tiden att "Alla mänskliga misstag begås av otålighet" och vad kan man egentligen ha emot otålighet? Det är en bra egenskap som gör att man dras framåt städigt, kan man då också inse sitt eget misstag och gör något åt det så torde det vara lugnt. Albert Einstein sade att "Den som inte gör misstag gör vanligen ingenting." Och återigen så är det ett tecken på en slags otålighet. Även den gamle Lenin hade sin poäng när han sägs ha sagt "Endast den som inte uträttar något i praktiken kan undgå att göra fel." (ja, jag har googlat lite uttryck idag)

Jag har som ni förstått gjort något som jag inte borde, det gällde jobbet och det var skit gjort. Jag har gjort bot och bättring men det har nog skadat mitt förtroende hos Big Boss ett tag och det är ännu mer skräp. En skitdag blev det till slut helt enkelt.

Men ju mer jag tänker på det så kommer jag alltid att råka ut för saker för jag tar steg framåt. Jag kommer aldrig att göra detta specifika misstag igen men säkerligen kommer det att bli mer saker som vi ryker ihop för. Jag är väl sån helt enkelt. Jag har under veckorna som gått blivit kallat för såväl galen som hyperaktiv och en pain in the ass för att jag vill så mycket, och jag vill det nu. Så har det fan alltid varit. Under kåråren var jag direkt ovän med personer som numera är mina nära vänner och som jag flyger kors och tvärs för att träffa. Det är märkligt hur det blir men det är mitt driv framåt som gör det.

Ska man sluta då? Eller köra på?