I pity the fool!

Det är konstiga dagar just nu. Igen är det en massa beslut som måste tas och som jag inte vet vad jag ska göra med. Ibland känns det verkligen som om man bara skulle vilja trampa hemåt hem till kalla sverige igen. Kanske ta upp den där bilbyggarkarriären som aldrig tog fart. Finns det en karriär i det tro. Noll ansvar när man går hem från jobbet menmycket när man är där. Bara koppla av samma sekund som man stämplar ut. Kanske ha en liten egen grej vid sidan som man har som passion och sen kanske man med tiden kan övergå till att göra det heltid... och så var jag tillbaka i samma stil igen. Jobba jobba jobba. Jag gillar ju att vara ansvarig dygnet runt och att styra så hårt över sitt eget jobb så man kan det. Men så gnäller jag ändå över det. Antar att det är så när allt inte går osm man vill och när verktygen man jobbar med känns som man spikar i en spik med en fjäder. Man har dem men de funkar inte ihop.

Men det är helg, det är läckert. Sjukt trött i armar och ben efter gårdagens tennismatch mot flatmate Mario. Det var ungefär som att spela mot f.d. flatmates Henrik och Andreas. Det var seger för mig alltså. Tennis är en kul sport, arför har jag aldig lärt mig spela den ordentligt tro. Kan ha att göra med alla andra miljoners sporter man testat på kanske. Igår var också lite sitta-och-dricka-öl med Matthew och snacka skit om gamla trötta Ladbrokes Poker som vi ju båda två jobbat på. Vi är glada att vara på Malta nu men vi saknar teamet. Så kan man nog sammanfatta det hela.

Vi kanske måste flytta snart, jag och Mario. Vår Ladlord-lady Mrs Camillieri har visat sig vara lite av en galning som vägrar släppa lägenheten helt och hållet. Ringer jämt och är allmänt jobbig. Men vi hittar en minst lika fin och kanske rent av en som inte har så hemska gardiner.

Barasådär