Hjärna eller Hjärta - smärta
Jag har funderat väldigt mycket senaste tiden, gårdagens "avslöjande" visar väl starkt på det hoppas jag. Jag gillar att fundera, gillar att fatta beslut, gillar att bestämma mig.
Jag kan mycket väl vara den absolut veligaste person som finns men när jag väl bestämt mig så är det inte mycket man kan göra åt saken. Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig liksom. Jag velar fram och tillbaka för att jag försöker tänka rationellt på saken, funderar för mycket. Använder hjärnan så till den grad att jag inte vet ut eller in. Tankeprocessen går igenom allt från saker jag upplevt till de upplevelser man kan förvänta förvärva sig i framtiden. Saker som hänt och saker som kan hända. Kan hända, för man vet inte. Det kan man aldrig göra. När jag väl funderat och jag inte vet alls vad jag ska göra, för så blir det alltid, så går jag helt enkelt på magkänsla. På vad hjärtat säger. Ja, jag vet att hjärtat inte sitter i magen men känslan är densamma för mig. Sådetså.
När jag hade mitt större jobbprojektsbeslut att ta häromdagen så tog jag in mycket råd från vänner och familj, folk som inte var direkt inblandade i beslutet men som känne rmig väl. Jag fick av många rådet att lyssna till mitt hjärta. När jag hörde det första gången (mamma) så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade just då varit på intervju och var uppumpad av självförtroende och uppfinningsrikedom. Jag hade så mycket hjärta i mig så jag visste inte vad jag skulle göra. Med tiden kom beslutet krypande och jag är så nöjd att jag lät det ta tid, att jag inte bestämnde mig på plats, att jag nu vet att jag fattat rätt beslut. Att jag är tillfreds med det, att jag är lycklig.
Klart det smärtar att lämna alla vänner och mitt sociala liv i Gibraltar men jag har vänner i Sverige med, i Danmark och i London. Jag lyckas hålla kontakt med dem, jag ska nog klara av Gibraltar med. Är man bra vänner övervinner man sådant här, det tror jag på.
Malta blir bra, det är inte en stor ö men den är 65 ggr större än Gibraltar. Det bor visst mycket folk där (400.000) och de har ett språk som mycket väl kan vara det svåraste i världen (den enda semiotiska språk som skrivs på latin) men de talar alla engelska också. De har maltesiska Lira som valuta men går över till Euro i Januari 2008. Jag har alltså bara ett par månader på mig att samla ihop alla meningslösa mynt man får i alla gamla kolonialstater. Jag vet egentligen ingenting om malta utan lär mig allt från Wikipedia och www.malta.se. Det har fungerat bra innan. Jag vet att det finns en större nordisk sammanhålling av folk som arbetar där och jag är redan upphookad med några av dem genom vänner i branchen. Det är bra.
Orsakerna till varför jag fattade beslutet då? De får vi ta en annan gång.
Barasådär
Jag kan mycket väl vara den absolut veligaste person som finns men när jag väl bestämt mig så är det inte mycket man kan göra åt saken. Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig liksom. Jag velar fram och tillbaka för att jag försöker tänka rationellt på saken, funderar för mycket. Använder hjärnan så till den grad att jag inte vet ut eller in. Tankeprocessen går igenom allt från saker jag upplevt till de upplevelser man kan förvänta förvärva sig i framtiden. Saker som hänt och saker som kan hända. Kan hända, för man vet inte. Det kan man aldrig göra. När jag väl funderat och jag inte vet alls vad jag ska göra, för så blir det alltid, så går jag helt enkelt på magkänsla. På vad hjärtat säger. Ja, jag vet att hjärtat inte sitter i magen men känslan är densamma för mig. Sådetså.
När jag hade mitt större jobbprojektsbeslut att ta häromdagen så tog jag in mycket råd från vänner och familj, folk som inte var direkt inblandade i beslutet men som känne rmig väl. Jag fick av många rådet att lyssna till mitt hjärta. När jag hörde det första gången (mamma) så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade just då varit på intervju och var uppumpad av självförtroende och uppfinningsrikedom. Jag hade så mycket hjärta i mig så jag visste inte vad jag skulle göra. Med tiden kom beslutet krypande och jag är så nöjd att jag lät det ta tid, att jag inte bestämnde mig på plats, att jag nu vet att jag fattat rätt beslut. Att jag är tillfreds med det, att jag är lycklig.
Klart det smärtar att lämna alla vänner och mitt sociala liv i Gibraltar men jag har vänner i Sverige med, i Danmark och i London. Jag lyckas hålla kontakt med dem, jag ska nog klara av Gibraltar med. Är man bra vänner övervinner man sådant här, det tror jag på.
Malta blir bra, det är inte en stor ö men den är 65 ggr större än Gibraltar. Det bor visst mycket folk där (400.000) och de har ett språk som mycket väl kan vara det svåraste i världen (den enda semiotiska språk som skrivs på latin) men de talar alla engelska också. De har maltesiska Lira som valuta men går över till Euro i Januari 2008. Jag har alltså bara ett par månader på mig att samla ihop alla meningslösa mynt man får i alla gamla kolonialstater. Jag vet egentligen ingenting om malta utan lär mig allt från Wikipedia och www.malta.se. Det har fungerat bra innan. Jag vet att det finns en större nordisk sammanhålling av folk som arbetar där och jag är redan upphookad med några av dem genom vänner i branchen. Det är bra.
Orsakerna till varför jag fattade beslutet då? De får vi ta en annan gång.
Barasådär
Kommentarer
Postat av: cajsa
fy farao vad supert när funderingarna leder till något som i slutändan känns så bra! är glad att du är glad! såklart. malta får mig att tänka melodifestival,naja har aldrig påstått att jag är som alla andra :)
Postat av: Kattis
Har ju allt för mycket fritid när jag har semester. Så när jag inte spenderar den på campus och träffar folk så har jag lärt mig hur jag fixar till min blogg! Har iof spenderat rätt mycket tid på facebook också..
kram
K
Trackback